Jag fogar samman bitar  som inte hör ihop nu Och jag lägger så många skrik under kudden  att jag inte vågar sova längre Jag är rädd för att mörkret ska sluka mig  och dra mig bort från andetagen Samtidigt är det det jag vill De skriker så mycket mer nu Och ibland viskar dem ord i mina öron Tysta ord som leder oavbrutet mot avgrunden Och jag hatar att jag vill lita på dem Och jag hatar att du försvinner sådär i kyla Jag lägger pusselbitarna slarvigt nu Skyndar mig att bygga upp en mask  som får hålla så länge den kan Och jag drar tillbaka mina händer  och låter demonernas tänder skära  genom min kropp Jag är deras nu Och tårar och rakblad ligger bredvid svält  på deras schema som dem lagt framför mig som ett löfte om vägledning Jag är rädd att jag i slutet tappar mina hjärtslag  mellan deras ord Samtidigt är det  det jag tänker på