Jag saknar dig.
Jag saknar din lukt.
Din trygga blick,
vet du hur mycket det betydde för mig att veta att du alltid fanns där för mig?

Det känns så fel, att vi inte ens pratar längre.

Varför var du tvungen att göra som du gjorde?
Varför?

kommer du ihåg när vi låg i min säng hela dagen, och drack varm oboy. och pratade om allt.

''Tror du på mirakel?''


Du hjälpte mig, mer än vad jag trodde någon någonsin skulle göra.

Ditt leende,
din lukt,
dinna underbara ord,
det e trygghet för mig

(och nu finns inte du hos mig längre)


Kan vi inte bara blunda, och låtsas som om att allt är som förr?